Wohoo! Jag har också en klyfta!

Välkommen in i provrummet…

”Klyftan”

Ena plagget efter det andra åker på och av inne i det, till synes, ”rätt” upplysta provrummet inne på H&M. Håret har nästan tappat all sin volym och hårstråna drar sig statiskt mot ansiktet av alla kläder som dragits över, den från början väl utformade, frisyren. Jag blir svettig, det är rena fyspasset inne i det drygt kvadratmeter stora båset. Klänning var det tänkt. Hellång gärna. Det finns så många snygga, sexiga klänningar. Det är viktigt, att jag får känna mig snygg i det jag ska köpa. Gärna en v-ringad klänning som tar fram det bästa med min figur. Den ska vara kvinnlig, sticka ut lagom mycket och sitta som en smäck. Jag vill ju göra det bästa av det jag har, men hur många klänningar ska jag behöva prova? Varför hittar jag ingen klänning som passar min kropp? Dom säger att min form kallas päron. Päron, skönt att jag inte är ett äpple, eller? Det bästa hade nog varit att vara ett timglas, väl proportionella former som underlättar vid klänningsköp. Jag provar, jag sliter och drar. Klänning på, klänning av. Åh nej! Ser att jag inte rakat benen. Det måste, av stubben att döma, var flera dagar sedan. Bara ingen i provhytten intill böjer sig ner och råkar kolla in hos mig och ser hur mina svartstickiga ben ser ut! Då finns det risk att de tror att det står en transa inne i hytten intill. Jag ryser av bara tanken att någon ska se eländet och försöker skynda på än mer och drar snabbt ner nästa klänning över axlarna.

Hur är det möjligt? Jag som knappt har något hår på huvudet, har ben som är beklädda med det grövsta och svartaste håren man kan tänka sig, det är typ fluganhår. Hur kom någon fram till den fördelningen?! ”Jo, vi förlägger lite tunn, fin hårstruktur på Paulinas huvud, sen drar vi på rejält på övriga delar av kroppen, tjock, svart hårbeklädnad. Det blir bra och funktionsdugligt om det kommer en ny istid”. Jag har faktiskt försökt göra något åt saken, men efter att ha gått på vaxning under ett halvårstid, för många år sedan, säger terapeuten till mig; ”ja, Paulina, jag är inte säker på att din hårväxt kommer bli glesare eller att hårstråna kommer bli något mjukare”. Nähä, jag har alltså exceptionellt grova och styva hår på mina ben. Till vilken nytta då? Tänk om jag bara fått lite av det på mitt huvud. Vem drömmer inte om det tjocka och svalliga håret? Jag har egentligen fått just det, fast på benen och runt bikinilinjen. Jag skulle nog praktiskt taget kunna fläta ihop rumphåret med muffen för att sen låta en fläta gå ner på var sida bikinilinjen, för att sen fortsätta ner till fotknölarna. I alla fall om jag inte rakar mig var och varannan dag. För det måste jag, annars försvinner allt för stor del av den kvinnlighet jag äger. Ja, det är bara att raka på, livets lott på något vis.

Dammet virvlar på golvet, lite halvskabbigt, men det är väl så det är i provhytter. Värst är alla brunetter som verkar tappar otroliga mängder av sitt långa mörka hår på golven. Det spelar ingen roll var man är; på toa, på badhuset, i provhytten, så nog ligger det långa mörka hårstrån, urk! Jag klöks nästan.
Ljuset i provhytten har de ställt in så att jag ska se så fin ut som möjligt i kläderna jag provar. Jag fattar att det kommer se annorlunda ut i vanligt ljus. Men, även om ljuset är det rätta så blir det liksom inte så bra med klänningarna i alla fall. Antingen sitter de som en säck upptill och helt ok över rumpan eller så sitter de bra upptill men som en korvig tub på häcken. De värsta korvvarningarna blir när jag kan ana mina celluliter genom klänningstyget, ja, eller jag kanske ska säga; mina smilegropar som pryder nederdelen av rumpan och som sen fortsätter sin utsmyckning längs halva benen. Även här, hur tänkte man? Smilegropar nere vid arselet istället för en charmig på vardera kind. Tänk om jag ändå hade varit ett timglas, de har säkert inte så många ofrivilliga smilegropar, eller? I vilket fall så hade det varit mycket lättare att hitta en klänning med en kropp som hade en jämnare fördelning av kroppsfett, ett proportionellt timglas helt enkelt.

Jag förstår inte fördelningen av underhudsfett på päron? Ramlade all fyllning ner när det skulle formas på överkroppen? I stället för att fästa uppe vid brösten så sjönk det i nedgående riktning och satte sig på rumpa och lår, utan att lämna kvar något åt den kära lilla tänkta bysten. Men, jag ska inte klaga, jag har ju trots allt en klyfta. Sen kanske inte det är så många som, med åtrå, spanar in klyftans myntinkast strax under min låga byxlinning. Men, jag har en klyfta i alla fall, även om det är skinkorna på mig som står för den delen. Och hängiga bröst, det lär jag ju aldrig få, i mitt fall blir det rumpan som drar söderut. Ja, kära värld, snart kan jag leverera två burkar cola, till mina barn, genom att fästa dem, en under varje skinka. Det skulle sett ut; ”Här kommer lilla mamma med lite dricka”, usch hemska tanke! De skulle fått men för livet…

paron

Här står jag nu med ett antal provade klänningar. Jag känner mig helt slut, fullständigt tom, håret ser ut som en katastrof och jag har inte hittat någon klänning som passar vilket gör att jag känner mig fel. Fel för hela butikens klänningar, fel, fel ,fel. Ska det va så här, är det den känslan jag ska behöva gå med?! Tjockt fylligt hår, läckra smilegropar och en välfyllig klyfta – jag borde ju vara hur nöjd som helst!

Det är faktiskt så att jag har kommit fram till att jag är nöjd med mig själv. Jag är jag och jag är bra som jag är även om jag inte har den rätta hårstrukturen, de släta benen eller den välfylliga bysten. Jag har slösat alldeles för många år på att vara allt för självkritisk när det gäller min kropp. Dieterna har avlöst varandra, och jag har försökt kontrollera mitt matintag och träning, i hopp om att kunna forma om mig. Jag har lagt så många timmar på att inte vara nöjd. Vad är det för liv?
Jag har, sedan flera år tillbaka, kommit fram till att jag vill välja att vara till freds med min kropp. Valet är faktiskt mitt, jag är inget offer för orättvisornas kamp i detta utseendefixerande samhälle. Antingen kan jag välja att köpa något annat snyggt plagg istället för långklänning eller så kan jag ha en livslång kamp där jag strävar efter att ändra och göra om mig så att jag eventuellt kan köpa den där långklänningen någon dag i framtiden. Jag väljer att acceptera mina kroppsliga för- och nackdelar och tackar Gud för att han har skapat mig så övermåttan underbar. Jag hade önskat större bröst, släta ben och tjockt hår men jag vill hellre känna att jag är älskad som jag är istället för att sträva efter något som jag ändå inte kan bli. Det är frihet. Sann frihet; jag kan leva, älska och se andra istället för det hysteriska navelskåderi där min kropp står i fokus. Det händer fortfarande att jag testar långklänningar, de är ofta så vackra och jag tycker att det är så kvinnligt. Kanske en dag så kommer butikskedjorna fram till att de kan göra klänningar just för päron. Då kommer jag hitta den! Klänningen som är kvinnlig, sticker ut lagom mycket och som sitter som en smäck. Fram till dess har jag på mig alla andra snygga o sexiga kläder som faktiskt passar mig riktigt bra.

Givetvis har jag överdrivit i stor skala och jag bjuder på en stor självdistans i min text, men visst är det så här? Kanske kämpar du efter att förändra din kropp? Är det värt det? Ja, säger vissa. Nej, säger andra. Valet är givetvis ditt och jag accepterar alla människors val i frågan. Det jag kan säga är; att när jag tog beslut om att acceptera min kropp som den ser ut, det var först då jag slutade att tänka negativa saker om mitt utseende – jag upplever och känner en helt annan frihet och glädje över min kropp idag!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s