Vad är meningen med livet?

You find Google Translate *phone – on the bottom of this page, *computer – on the right side of this page.

”Du är 40 år, vill du inget mer av livet än att jobba halvtid med samma saker hela tiden?!” Frågan jag fick häromdagen var lite provokativ för mig. Å ena sidan undrar jag om det inte räcker med det jag är, har och gör? Å andra sidan längtar jag efter fler utmaningar och nya höjder i mitt arbetsliv.

Jag är precis hemkommen från en skön, meditativ promenad. För en stund har jag fått umgås med mig själv och min skapare. Jag tycker att det hjälper när jag önskar få ny input i det tankenystan som gärna trasslar ihop sig i mitt inre. Under promenaden har jag inte självvalt, om och om igen, gått och nynnat på låten; ”Slå mig hårt i ansiktet, så att jag känner att jag lever”… Jag älskar melodin, men jag har egentligen aldrig gillat texten. Men, idag, så fick budskapet ett innehåll och en mening för mig; ”jag vill känna att jag lever” – på alla plan, även jobbet! Kanske är det så att vi ibland behöver lite provokation från andra, detta för få oss att ta en ny funderarsväng kring vissa delar av våra liv. Ja, lite obekvämt, men nyttigt oavsett vilket svar vi än kommer fram till.

sjön

Frågan som återkommer för många av oss när det gäller vår arbetspresterande insats är; ska jag vara kvar på mitt jobb, ska jag försöka avancera, osv. Själv planerade jag att jobba inom Human Resources och göra karriär inom området. Jag läste 2 1/2 år på Göteborgs Universitet och därefter tog jag ett planerat uppehåll för att bilda familj. Tanken var sedan att färdigställa utbildningen efter några år som småbarnsmamma. Under dessa småbarnsår tänkte jag att jag skulle ”ta vara på tiden under min föräldraledighet”. Jag utbildade mig inom flera områden inom hälsa och träning, jag jobbade på ett träningscenter, tog rollen som ordförande i en innebandyförening, samt att jag jobbade extra som städare. Det blev inte som planerat. 2005 drog jag, med full fart, in i den ”berömda väggen” och jag lever fortfarande i konsekvenserna av den smällen genom; kronisk huvudvärk 24/7, ångestproblematik, samt nedsatt arbetsförmåga. Jag ångrar att jag inte istället gick in i föräldraledigheten med inställning om att jag skulle ”ta vara på ledigheten under småbarnsåren”.

Det tog ett helt år innan jag ens kunde gå en raskare promenad. Det tog tre år med heltidssjukskrivning innan jag kunde börja arbetsträna. Det var en ordentlig smäll som vände upp och ner på hela livet. Så småningom, ca 2010, var jag uppe i 50% arbetskapacitet. Då ringer de från universitetet och säger att det nu är sista chansen för mig att läsa färdig min högskoleutbildning eftersom de skulle göra om utbildningen. DÄR OCH DÅ fick jag möta den stora frågan; om jag skulle ”bli något” eller om det var ok att ”bara vara jag” trots mina begränsningar. I detta fall hade jag inget val. Jag fick inse och acceptera att det räcker att jag är jag och att mitt värde inte, under några omständigheter, kan mätas i jobb eller framgång. Jag fick acceptera att jag inte kunde läsa mig till någon examen och vad är en universitetsutbildning utan examen…

Jag vet att saker och ting förändras och jag känner att det fortfarande går framåt med mitt mående. Sen i somras har jag kunnat utöka mina aktiviteter på fritiden utan att det kostar mig alltför mycket i kraft och energi. Jag är så otroligt glad för detta och dessa framsteg gör att jag vågar tro att jag kommer att klara av fler och nya utmaningar även inom arbetslivet. MEN, jag har också lärt mig att leva med begränsningar, begränsningar som krockar med min iver att vilja mer. Detta gör att jag har lärt mig att värdesätta andra saker i livet, allt handlar inte om social status, arbete och pengar…även om det ger krydda åt vardagen!

När jag fyllde 40 år, i februari, fick jag några visdomsord av en nyfunnen vän, @carolalysebring, en kvinna som har stor förmåga att uppmuntra och pusha mig i att våga leva på riktigt! Givetvis får textens innebörd ta sin plats inom vad var och en anser är rätt och fel i livets svängar, men dess huvudpoäng gillar jag starkt! Detta påminner jag mig själv om när jag börjar jämföra mig med andra, eller då jag känner mig dömd av andra människor utifrån vad jag väljer att göra eller inte göra.

”The shit that makes your heart beat faster and your eyes glow when you do it and talk about it, no matter what it is – do that! Do it as often as you can. Because that´s what life is about. Create as many passionate, happy moments as possible. Don´t let anyone stop you from doing the things you love – not even yourself”.

Allt gott! Kram Paulina

 

 

 

Så kan du och jag hjälpa de ensamkommande!

You will find Google Translate on the bottom of this page.

Jag och min man, med flera med oss, har stor nöd för de killar som bor på asylboenden runt om i landet. En del väntar på att påbörja Migrationsverkets utredning, andras processer är i full gång. Många av killarna fyller snart 18 och då ska de stå på egna ben. Från den dag de fyller 18 eller från det att Migrationsverket fastställt deras ålder till en högre ålder, så förändras deras liv radikalt.

Dessa killar med många tunga ryggsäckar att bära. De har blivit utnyttjade av vuxna, de har fått erfara mord på familjemedlemmar, de har varit hotade, slagna och de satte sitt liv på spel för att lämna sitt land för att söka tryggheten i vårt. Nu är de rädda och har ångest med hjärtklappning och sömnlösa nätter. Rädslan för att bli sända åter till sina hemland gör att de går med magont, huvudvärk och de har svårt att fokusera på sina studier. En del av dem överväger även självmord som bästa utväg för att garantera att de ej behöver åka tillbaka.

Vissa politiker anser att vi inte ska göra det för bra för dem här (detta har vi hört i möte med dem), inte integrera dem alltför mycket i samhället då det gör det jobbigare för dem om de behöver lämna orten eller landet. MEN här ropar vi STOP! Vad kan vi göra om inte det lilla; att mitt i deras ångest och oro få skänka dem en liten strimma av medmänsklighet, kärlek och trygghet. Ett tryggt hem att bo i, någon som ser dem i ögonen och lyssnar när de vill säga något, någon som väntar på dem när de kommer hem från skolan eller ger dem en kram när hjärtat brister för dem.

De som redan är så utsatta ska nu, alldeles snart, få lämna den lilla trygghet de har i Sverige. När de fyller 18…

…måste de lämna:

  • Sin gode man – nu ska de sköta alla kontakter och ekonomin själva
  • Personal och vänner från deras boende.
  • Sina sociala kontakter i byn
  • Sina fritidsintressen såsom fotboll, innebandy, pingis, gym, m.m.
  • Sin skola, sina lärare och sina skolkamrater.

Istället får de:

  • Nytt boende för vuxna med kanske 150 främmande människor. Alla där i väntan på att få beslut på om de får stanna eller ej.
  • En ny bostadsort, i de flesta fall, långt bort från nuvarande kommun. En plats där de inte känner någon.
  • De får dagar utan någon som helst sysselsättning, ingen skola, inget arbete.
  • Dagsersättning
    • 71.-/dag – om de står för maten själva
    • 24.-/dag – om de får mat på sitt nya boende
    • Pengarna ska räcka till kläder, skor, sjukvård, medicin, tandvård, hygien, förbrukningsvaror, fritidsintressen. ALLT!

Vi mister:

  • Alla goa killar och tjejer
  • Den givna plats de har bl.a. i våra idrottslag
  • Den integrerade känslan vi (föreningar, företag och individer) tillsammans har byggt upp där vi bor.

quadrat och Ahmadreza

Bilden är från i julas då vi hade julfest hemma hos oss. Vi var några svenska familjer samt några killar från boendet på vår ort. På bild fr. vänster, Saker, Ahmadreza och Hassan.

En annan aspekt är; om alla ensamkommande släpps vind för våg utan vuxet stöd så finns det stor risk för att det drabbar vårt samhälle på många plan, det kommer att kosta. Jag förmodar en hel del destruktiva konsekvenser. Vi kan vara med och förhindra detta! Vi har möjlighet att hjälpa på individplan, men också i ett större sammanhang.

Rent praktiskt – vad kan vi göra?
Jag och min man har lovat boende för två av de killar som bor på vår ort. En flyttar in senast i maj och en i ett senare läge. De ska inte behöva kastas iväg till ännu en otrygg plats i väntan på beslut. Jag vet att fler har möjlighet att göra detsamma, men jag vet också att inte alla kan eller vill. Tillsammans kan vi dock göra stor förändring i dessa killars liv.

När man tar emot en asylsökande, som fyllt 18 år, får man ingen ekonomisk ersättning eller pengar för omkostnader. Och att ta emot en eller två vuxna personer gör stor skillnad i den ekonomiska situationen för en familj. Vi har en tanke som kanske skulle kunna öppna upp för att fler skulle kunna ta emot någon i sitt hem.

Exempel
Familj X tar emot en ensamkommande kille.
Flera andra hushåll hjälper till med ekonomisk hjälp i form av ett månadsgivande. En ekonomisk hjälp som ska täcka killens omkostnader.
Önskar någon hjälpa till på annat vis, är det också välkommet!

På detta sätt kan många vara med och hjälpa till men på olika sätt och utifrån egen möjlighet och önskan. Några genom att erbjuda en sängplats, några genom att skänka pengar eller hjälpa till på annat vis.

Vad krävs av den som tar emot en ensamkommande i sitt hem?
Inget från Migrationsverket – de är bara intresserade av att killen har en adress som han är skriven på. Ingen utredning krävs då de är 18 år.

Så här tänker jag och min man: En plats i familjen och i huset, med allt som kommer till med ansvar och delaktighet på alla plan. Man ger och tar precis som resten av familjen.


I Horred, har jag med flera, startat upp en volontärgrupp för ensamkommande i Marks kommun. Vårt engagemang är för de som är placerade i vår kommun, men jag är övertygad om att detta går att applicera på alla orter i Sverige. Nu finns det ett verkligt och konkret behov och jag hoppas att du/ni känner att du/ni vill vara delaktig i detta, på ett eller annat sätt.

bild på volontärgruppen

Här är några av oss som idag bildar volontärgruppen i Horred.
Bild fr.vänster: Paulina Strömkvist, Hans Halldin och Bertil Hagström.

Fundera på nedanstående och meddela mig om du/ni är intresserade.

  • Jag/vi vill erbjuda en eller flera killar att bo hemma hos mig/oss.
  • Jag/vi vill hjälpa till ekonomiskt till en familj som upplåtit sitt hem för en eller flera av killarna. Överföring varje månad (månadsvis är tryggast för de som tar emot).
  • Jag/vi vill hjälpa till, på annat vis, genom att:
  • Detta ligger inte på mitt/vårt hjärta och kommer därför inte vara delaktiga i detta initiativ.

Kontakt och frågor: skriv till mig här på bloggen eller så skriver du via Instagram direkt @paulina_sweden eller Facebook: Paulina Strömkvist

Dela gärna och sprid vidare detta inlägg med andra i din närhet. Kanske några som vill starta igång en volontärgrupp eller hjälpa till på annat vis. Här nedan kan du dela inlägget via Facebook, Twitter, WhatsApp och via mail.

Allt gott till er alla!

Så länge tjejen inte säger ”ja”, så är det ett NEJ!

You find Google Translate on the bottom of this page.

”Just dance – no fuck”. I mångas öron låter inte detta uttryck särskilt trevligt och det förstår jag för det är ett vulgärt sätt att uttrycka sig på. Å andra sidan är det ett GLASKLART och tydligt budskap i en värld där dansen har fått samma innebörd som fåglarnas parningsdans innan de ”får till det”.

Sen i maj, 2016, har jag varit ute och dansat hur mycket som helst! Jag älskar det! Att få gå ”all in” i musiken, fuledansa utan att tänka på vad andra tycker och tänker. Jag älskar att få dansa kvinnligt och sexigt, och jag älskar att få dansa fult och hoppa som en tok, när musiken är den rätta för det. För mig är dansgolvet en plats där jag har roligt, jag får uttrycka mig på ett sätt som vardagen inte har svängrum till. Detta är träning på alla plan; adrenalinet sprutar, jag känner mig kvinnlig, jag får dansa, jag får skratta. Timme ut och timme in, och varje gång blir jag lika förvånad över att tiden gått så fort och att det är dags att hämta ut jackan för att vända hemåt.

disco tjej kille

För snart tjugo år sedan, när jag hade min ”första peak” på dansgolvet, kunde jag dansa med andra personer, tjejer och killar, utan att det uppfattades som ett ”förspel”. Det

Läs mer

Novelltävling – Hela Halland läser

You´ll find Google Translate on the bottom of this page.

I veckan utlyste Hallands Nyheter en novelltävling ”Hela Halland läser” med ”utanförskap” som tema. Roligt tänkte jag och filade färdigt på en text jag skrivit för en tid sedan. När jag skulle skicka in den såg jag, till min besvikelse, att tävlingen endast var för de som var skrivna i Halland. Någon novelltävling blev det aldrig för mig, men jag väljer att dela min text ändå, dessutom kunde jag göra den lite längre eftersom jag inte behövde begränsa mig till 5000 tecken 🙂

”Skam – en inte så vacker klänning att bära”
Tårarna rullar ner över mina kinder, näsan är tjock av snor och på kudden syns stora, blöta pölar av de tårar som absorberats in i bomullstyget. Jag kramar hårt om kudden, det känns gott att få pressa mig mot dess mjuka stoppning, som ett försök till att trösta mig själv från den smärta som i mig är så stor. Jag har svårt att hitta klarhet i mina tankar och kan än mindre sätta ord på det som gör ont. Magen talar sitt språk genom den molande värk som gör sig påmind dag efter dag. Mor försöker trösta, stryker mig på ryggen med sin ömma hand med önskan om att kunna ge mig smärtlindring. Men ensamheten känns total och utanförskapet likaså. Huset är fullt av människor men paradoxalt nog känner jag mig ändå ensam och övergiven.

flicka-i-rum                               Fotocred: Pixabay.com

Fosterbarn, sommarbarn och alla andra som behöver hjälp tar sin tid. Alla dessa människor och allt arbete tar min plats, det är så jag känner. Jag vill vara i mina föräldrars fokus, jag vill känna att jag är nummer ett; sedd, önskad och älskad. Men de som bor hos oss, i kombination med alla ”borden och måsten”, kräver allt för stor uppmärksamhet.
Likt en torrlagd öken törstar jag efter att fortsätt läs

Vi väntar tillökning, hur ska detta gå?!

At the end of this page, you´ll find Google translate.

Inom kort kommer vi gå från att vara fem i familjen till att bli sju personer – vad har vi gett oss in på?! Nu får vi öva oss i att ”gå på vatten”,  men eftersom vi tror att det finns en högre tanke med detta så är vi beredda att ta steget.

båt.jpg

Fotocred: Pixabay

Vi, med flera med oss, har stor nöd för de som bor på asylboendet på vår ort. En del väntar på att påbörja Migrationsverkets utredning, andras processer är i full gång. Många av killarna fyller snart 18 och då ska de stå på egna ben. Från den dag de fyller 18 eller från det att migrationsverket fastställt deras ålder till en högre ålder, förändras deras liv radikalt.

Dessa killar med många tunga ryggsäckar att bära behöver trygghet. De har blivit utnyttjade av vuxna, de har fått erfara mord på familjemedlemmar, de har varit hotade, slagna och de satte sitt liv på spel för att lämna sitt land för att söka tryggheten i vårt. Nu är de rädda och har ångest med hjärtklappning och sömnlösa nätter. Rädslan för att bli sända åter till sina hemland gör att de går med magont, huvudvärk och de har svårt att fokusera på sina studier. De bär på så fullständigt bottenlösa tankar, som att det kanske är bättre att begå självmord än att tvingas åka tillbaka.

Vissa politiker anser att vi inte ska göra det för bra för dem här, inte fortsätt läs

Posttraumatisk stress efter pistolhot

Under this text, on this page, you find Google Translate.

”Trygg i egen famn”

Jag hör motorljudet komma närmare och någon kör, alldeles för fort, in på gårdsplanen. Små­stenen får ge vika för bilens aggressiva framfart och marken blir bar av jord när däcken forcerar småstenen i små vallar framför sig, då föraren tvärbromsar framför vår ytterdörr. Dörren slängs upp och strax efter kommer en man in och jag förstår med ens att detta kan handla om liv eller död.

Jag har slutat andas och står så still jag bara kan. Framför mig står han, den store, mörk­hårige mannen som precis stormat in mitt i kvällsmatens familjegemenskap. Maten är nästintill uppäten, bara mjölken finns kvar i mitt halvfulla glas. Matsituationen vände tvärt från småpratet mellan oss syskon, till en situation som bjöd på en växande, förstelnande rädsla, när han valde att ta sig rätten att göra intrång i vårt hem. Ett hem, den plats som ska vara fredad från obehöriga, ett väl skyddat bo där alla mina skydd och försvar borde få ligga i dvala. I stället fick jag lära mig att ”var på din vakt, det finns ingen säker plats…”.

gun-1678989_640 Fotocred: Pixabay

Den lilla flicka jag är står som förstelnad, måtte jag fortsätt läs

Otroligt roliga spel!

At the bottom, of this page, you will find Google Translate—Högst upp på min ”Önskelista av spel” har jag ”Speak out”. Några vänner till mig bjöd på en liten film, via Instagram, då de spelade detta – hysteriskt roligt! Alla har sina ”älska” och ”hata” när det kommer till brädspel. Jag vill skratta, vara kreativ och få bjuda på mig själv, andra vill sitta och gnida sina hjärnceller för att komma fram till vem det nu var som gjorde det där och när det var. Hade vår familj valt av nedanstående alternativ så tror jag att alla spel hade gått hem, om möjligt kanske med undantag för schackbrädet, för att jag hade sagt stop till det! Tror inte att någon mår så bra av det spelet om jag ska vara ärlig 😉

Jag kan tycka att, desto äldre barnen blir, desto svårare blir det att hitta gemensamma aktiviteter för familjen. Men när det kommer till nedanstående spel, så är jag övertygad om att vi kommer uppskatta dem allihop!  

Ps. kan rekommendera ”Bean boozled”. Ett spel för alla åldrar och ”smaker”.

/ 1. Speak Out HÄR/ 2. Bean Boozled HÄR / 3. Idiot Kunskap HÄR / 4. Pie Face HÄR / 5. Vem i rummet HÄR/ 6. DrinkSchack HÄR / 7. Det borde man ju veta! HÄR

Inlägget är sponsrat och innehåller affiliatelänkar

Tålamod är en dygd

Många av er, som läser detta, har någon gång varit på Gekås i Ullared. Denna oändligt stora, både älskade och hatade butik, inte långt hemifrån mig. Just idag var det inte mycket folk på plats, så jag och min yngsta pojke kunde i lugn och ro plocka till oss allt vi letade efter…o lite till, som det brukar bli när man handlar där.

Även om det inte var mycket folk och allt gick smidigt, tog ändå shoppingrundan sin beskärda del av både min och grabbens energi. För smidighetens skull valde vi att köpa med oss mat, så att vi kunde käka i bilen. Skönt att inte behöva ställa sig och tillaga något när man kommer hem. Jag och sonen kom överens om att han, så fort vi kommit innanför dörren, skulle in på toa, fixa iordning sig, för att sen krypa ner i sin säng. Vi gick igenom hur allt skulle utföras så att jag inte skulle behöva lägga alltför mycket energi på att hjälpa honom eftersom jag hade mitt ”packa upp kassarna projekt framför mig”. Klockan slog halv nio på kvällen när vi parkerade bilen på vår grusade parkering. Jag hade förberett de stora pojkarna på att komma ut och hjälpa mig in med de stora och tunga kassarna som var väl fyllda av mat och diverse saker, allt för att hela processen skulle gå så smidig som möjligt.

I detta skede, och en timma tillbaka i tiden, är det enda jag längtar efter; att få vara klar med varorna, att alla barnen ska vara på sina rum och att jag ska få sätta mig i min sköna soffa framför tv´n. Men först, som sagt, plocka upp allt jag handlat och lägga det på sin rätta plats.
Första påsen påbörjades, hmm, varför är alla grönsaker, frukter och all mat blöt? Visserligen var det nederbörd ute, med både regn och snö, men inte i sådana mängder att allt skulle kunna bli blött i påsen, eller? Längst ner, i botten, är en större pöl av detta blöta, hmm, får smaka. Jag doppar fingret i det våta, märklig smak, inte vatten eller snö direkt. Jag lägger alla varor på köksbänken i väntan på att mysteriet ska få en förklaring.
Andra påsen påbörjas, då ser jag det; En ”ta bort is på bilrutan spray”, 750ml, har gått upp och lyckats dränka innehållet i två av mina stora kassar. Åhhh neeeej!

stressad-bild

Det är i sådana här ögonblick allt stannar upp och jag letar inombords efter vilken riktning jag ska välja. Idag stod det mellan; att skrika ”JAG ORKAR INTE! jag vill ha kväll i min soffa!” eller lugnt och metodiskt börja tvätta av ALLT jag köpt. Tålamod – Konsekvenstänk. Jag hör mig själv tänka det jag ofta säger till barnen; ”du kan själv välja vilken inställning och attityd du ska ha inför det som sker; ilska, irritation, eller en ”ok, det är ju inte hela världen – attityd”. Inte ens jag själv vet hur det ska fortsätta förrän jag märker att jag lugnt och metodiskt börjar tvätta av bananer, russinpåsar, vitaminer, mobilhållaren, födelsedagspresenterna jag köpt till min äldsta kille, vindruvorna och allt det där andra.

Nu är alla saker och all mat avsköljda och avtorkade, de flesta ligger på sin tänkta plats, det andra får ligga kvar och vänta tills imorgon. Golvet, från hallen och in i köket, är fläckigt och nerkladdat efter mina taffliga försök till att torka bort det som runnit ut över golvytan. Det får va good enough för idag. Soffan har varit min för en timma nu, så skönt, så välbehövligt att bara få sjunka ner och känna sig lat för en stund. I morgon är en annan dag och då är det min man som är hemma, med andra ord är det han som får ta vid där jag kände att det för ikväll var good enough 😉

Med 15 tonåringar i huset

Sitter på ”den varma” toaletten i mitt föräldrahem, här har man suttit många gånger under uppväxten. Passar på att fota den dammiga rosen, som står i ett hörn, medan jag sitter och njuter av allt stim och stoj i huset. Femton ungdomar, varav mina två äldsta, har ordnat en träff med övernattning och jag har äran att få vara med på ett hörn. Åh va jag njuter av att både lyssna på dem och se dem in action! Förmodligen kommer jag inte få sova så mycket i natt, p.g.a. de energistinna ungdomarna i kombination med ett väldigt lyhört hus, men det är det värt!