Vad är meningen med livet?

You find Google Translate *phone – on the bottom of this page, *computer – on the right side of this page.

”Du är 40 år, vill du inget mer av livet än att jobba halvtid med samma saker hela tiden?!” Frågan jag fick häromdagen var lite provokativ för mig. Å ena sidan undrar jag om det inte räcker med det jag är, har och gör? Å andra sidan längtar jag efter fler utmaningar och nya höjder i mitt arbetsliv.

Jag är precis hemkommen från en skön, meditativ promenad. För en stund har jag fått umgås med mig själv och min skapare. Jag tycker att det hjälper när jag önskar få ny input i det tankenystan som gärna trasslar ihop sig i mitt inre. Under promenaden har jag inte självvalt, om och om igen, gått och nynnat på låten; ”Slå mig hårt i ansiktet, så att jag känner att jag lever”… Jag älskar melodin, men jag har egentligen aldrig gillat texten. Men, idag, så fick budskapet ett innehåll och en mening för mig; ”jag vill känna att jag lever” – på alla plan, även jobbet! Kanske är det så att vi ibland behöver lite provokation från andra, detta för få oss att ta en ny funderarsväng kring vissa delar av våra liv. Ja, lite obekvämt, men nyttigt oavsett vilket svar vi än kommer fram till.

sjön

Frågan som återkommer för många av oss när det gäller vår arbetspresterande insats är; ska jag vara kvar på mitt jobb, ska jag försöka avancera, osv. Själv planerade jag att jobba inom Human Resources och göra karriär inom området. Jag läste 2 1/2 år på Göteborgs Universitet och därefter tog jag ett planerat uppehåll för att bilda familj. Tanken var sedan att färdigställa utbildningen efter några år som småbarnsmamma. Under dessa småbarnsår tänkte jag att jag skulle ”ta vara på tiden under min föräldraledighet”. Jag utbildade mig inom flera områden inom hälsa och träning, jag jobbade på ett träningscenter, tog rollen som ordförande i en innebandyförening, samt att jag jobbade extra som städare. Det blev inte som planerat. 2005 drog jag, med full fart, in i den ”berömda väggen” och jag lever fortfarande i konsekvenserna av den smällen genom; kronisk huvudvärk 24/7, ångestproblematik, samt nedsatt arbetsförmåga. Jag ångrar att jag inte istället gick in i föräldraledigheten med inställning om att jag skulle ”ta vara på ledigheten under småbarnsåren”.

Det tog ett helt år innan jag ens kunde gå en raskare promenad. Det tog tre år med heltidssjukskrivning innan jag kunde börja arbetsträna. Det var en ordentlig smäll som vände upp och ner på hela livet. Så småningom, ca 2010, var jag uppe i 50% arbetskapacitet. Då ringer de från universitetet och säger att det nu är sista chansen för mig att läsa färdig min högskoleutbildning eftersom de skulle göra om utbildningen. DÄR OCH DÅ fick jag möta den stora frågan; om jag skulle ”bli något” eller om det var ok att ”bara vara jag” trots mina begränsningar. I detta fall hade jag inget val. Jag fick inse och acceptera att det räcker att jag är jag och att mitt värde inte, under några omständigheter, kan mätas i jobb eller framgång. Jag fick acceptera att jag inte kunde läsa mig till någon examen och vad är en universitetsutbildning utan examen…

Jag vet att saker och ting förändras och jag känner att det fortfarande går framåt med mitt mående. Sen i somras har jag kunnat utöka mina aktiviteter på fritiden utan att det kostar mig alltför mycket i kraft och energi. Jag är så otroligt glad för detta och dessa framsteg gör att jag vågar tro att jag kommer att klara av fler och nya utmaningar även inom arbetslivet. MEN, jag har också lärt mig att leva med begränsningar, begränsningar som krockar med min iver att vilja mer. Detta gör att jag har lärt mig att värdesätta andra saker i livet, allt handlar inte om social status, arbete och pengar…även om det ger krydda åt vardagen!

När jag fyllde 40 år, i februari, fick jag några visdomsord av en nyfunnen vän, @carolalysebring, en kvinna som har stor förmåga att uppmuntra och pusha mig i att våga leva på riktigt! Givetvis får textens innebörd ta sin plats inom vad var och en anser är rätt och fel i livets svängar, men dess huvudpoäng gillar jag starkt! Detta påminner jag mig själv om när jag börjar jämföra mig med andra, eller då jag känner mig dömd av andra människor utifrån vad jag väljer att göra eller inte göra.

”The shit that makes your heart beat faster and your eyes glow when you do it and talk about it, no matter what it is – do that! Do it as often as you can. Because that´s what life is about. Create as many passionate, happy moments as possible. Don´t let anyone stop you from doing the things you love – not even yourself”.

Allt gott! Kram Paulina

 

 

 

Så länge tjejen inte säger ”ja”, så är det ett NEJ!

You find Google Translate on the bottom of this page.

”Just dance – no fuck”. I mångas öron låter inte detta uttryck särskilt trevligt och det förstår jag för det är ett vulgärt sätt att uttrycka sig på. Å andra sidan är det ett GLASKLART och tydligt budskap i en värld där dansen har fått samma innebörd som fåglarnas parningsdans innan de ”får till det”.

Sen i maj, 2016, har jag varit ute och dansat hur mycket som helst! Jag älskar det! Att få gå ”all in” i musiken, fuledansa utan att tänka på vad andra tycker och tänker. Jag älskar att få dansa kvinnligt och sexigt, och jag älskar att få dansa fult och hoppa som en tok, när musiken är den rätta för det. För mig är dansgolvet en plats där jag har roligt, jag får uttrycka mig på ett sätt som vardagen inte har svängrum till. Detta är träning på alla plan; adrenalinet sprutar, jag känner mig kvinnlig, jag får dansa, jag får skratta. Timme ut och timme in, och varje gång blir jag lika förvånad över att tiden gått så fort och att det är dags att hämta ut jackan för att vända hemåt.

disco tjej kille

För snart tjugo år sedan, när jag hade min ”första peak” på dansgolvet, kunde jag dansa med andra personer, tjejer och killar, utan att det uppfattades som ett ”förspel”. Det

Läs mer

Novelltävling – Hela Halland läser

You´ll find Google Translate on the bottom of this page.

I veckan utlyste Hallands Nyheter en novelltävling ”Hela Halland läser” med ”utanförskap” som tema. Roligt tänkte jag och filade färdigt på en text jag skrivit för en tid sedan. När jag skulle skicka in den såg jag, till min besvikelse, att tävlingen endast var för de som var skrivna i Halland. Någon novelltävling blev det aldrig för mig, men jag väljer att dela min text ändå, dessutom kunde jag göra den lite längre eftersom jag inte behövde begränsa mig till 5000 tecken 🙂

”Skam – en inte så vacker klänning att bära”
Tårarna rullar ner över mina kinder, näsan är tjock av snor och på kudden syns stora, blöta pölar av de tårar som absorberats in i bomullstyget. Jag kramar hårt om kudden, det känns gott att få pressa mig mot dess mjuka stoppning, som ett försök till att trösta mig själv från den smärta som i mig är så stor. Jag har svårt att hitta klarhet i mina tankar och kan än mindre sätta ord på det som gör ont. Magen talar sitt språk genom den molande värk som gör sig påmind dag efter dag. Mor försöker trösta, stryker mig på ryggen med sin ömma hand med önskan om att kunna ge mig smärtlindring. Men ensamheten känns total och utanförskapet likaså. Huset är fullt av människor men paradoxalt nog känner jag mig ändå ensam och övergiven.

flicka-i-rum                               Fotocred: Pixabay.com

Fosterbarn, sommarbarn och alla andra som behöver hjälp tar sin tid. Alla dessa människor och allt arbete tar min plats, det är så jag känner. Jag vill vara i mina föräldrars fokus, jag vill känna att jag är nummer ett; sedd, önskad och älskad. Men de som bor hos oss, i kombination med alla ”borden och måsten”, kräver allt för stor uppmärksamhet.
Likt en torrlagd öken törstar jag efter att fortsätt läs

Klänning och skor för bara 500kr!

You find Google Translate in the end of this page.

Wow! Klänning OCH skor för bara dryga 500kr, det var inte dåligt! Som sagt tidigare så tycker jag det är väldigt fint och kvinnligt med klänningar. Men en annan detalj som också är snyggt, är ett par högklackade skor på en kvinna som bemästrar konsten att gå i dem. I min närhet finns det två vackra kvinnor som är riktiga fenor på att gå i höga klackar. Det är min vän Lotta och så är det min faster, Karin. Karin var en stor förebild för mig som ung och jag önskade så att jag en dag skulle få bli lika vacker och stilig som hon. På någon front kanske jag har fått det jag önskat, men högklackat, det blir nog aldrig verklighet. Sen om det beror på att jag inte tränar tillräckligt med att gå i höga klackar, eller om det beror på att jag har en aning Hallux valgus, eller bara inte hittat ”de rätta” skorna för mig – det vet jag inte.

När jag är på secondhands, som jag ofta är, så händer det ibland att jag köper mig ett par högklackade skor. De sitter så fint på foten när jag provar dem, och jag är så nöjd med att äntligen få mig ett par högklackade skor….igen. Men det blir aldrig att de används, för när jag ska gå i dem då inser jag, än en gång, att detta är ingen bra idé, inte denna gången heller. Däremot är mina fötter väldigt fina i högklackat och de sitter riktigt snyggt på mig, skulle kanske till och med kunnat bli fotmodell p.g.a. mina höga valv. Hur blir man fotmodell förresten? Det hör man ju aldrig om…

Men, återigen, jag får nog bara inse att vi är bra på olika saker och att gå i högklackat är inte min talang helt enkelt.  

1. Klänning HÄR / 2. Ögonskuggor HÄR / 3. Sandaletter HÄR / 4. Clutch HÄR / 5. Örhängen HÄR

Inlägget är sponsrat och innehåller affiliatelänkar

Vi väntar tillökning, hur ska detta gå?!

At the end of this page, you´ll find Google translate.

Inom kort kommer vi gå från att vara fem i familjen till att bli sju personer – vad har vi gett oss in på?! Nu får vi öva oss i att ”gå på vatten”,  men eftersom vi tror att det finns en högre tanke med detta så är vi beredda att ta steget.

båt.jpg

Fotocred: Pixabay

Vi, med flera med oss, har stor nöd för de som bor på asylboendet på vår ort. En del väntar på att påbörja Migrationsverkets utredning, andras processer är i full gång. Många av killarna fyller snart 18 och då ska de stå på egna ben. Från den dag de fyller 18 eller från det att migrationsverket fastställt deras ålder till en högre ålder, förändras deras liv radikalt.

Dessa killar med många tunga ryggsäckar att bära behöver trygghet. De har blivit utnyttjade av vuxna, de har fått erfara mord på familjemedlemmar, de har varit hotade, slagna och de satte sitt liv på spel för att lämna sitt land för att söka tryggheten i vårt. Nu är de rädda och har ångest med hjärtklappning och sömnlösa nätter. Rädslan för att bli sända åter till sina hemland gör att de går med magont, huvudvärk och de har svårt att fokusera på sina studier. De bär på så fullständigt bottenlösa tankar, som att det kanske är bättre att begå självmord än att tvingas åka tillbaka.

Vissa politiker anser att vi inte ska göra det för bra för dem här, inte fortsätt läs

Posttraumatisk stress efter pistolhot

Under this text, on this page, you find Google Translate.

”Trygg i egen famn”

Jag hör motorljudet komma närmare och någon kör, alldeles för fort, in på gårdsplanen. Små­stenen får ge vika för bilens aggressiva framfart och marken blir bar av jord när däcken forcerar småstenen i små vallar framför sig, då föraren tvärbromsar framför vår ytterdörr. Dörren slängs upp och strax efter kommer en man in och jag förstår med ens att detta kan handla om liv eller död.

Jag har slutat andas och står så still jag bara kan. Framför mig står han, den store, mörk­hårige mannen som precis stormat in mitt i kvällsmatens familjegemenskap. Maten är nästintill uppäten, bara mjölken finns kvar i mitt halvfulla glas. Matsituationen vände tvärt från småpratet mellan oss syskon, till en situation som bjöd på en växande, förstelnande rädsla, när han valde att ta sig rätten att göra intrång i vårt hem. Ett hem, den plats som ska vara fredad från obehöriga, ett väl skyddat bo där alla mina skydd och försvar borde få ligga i dvala. I stället fick jag lära mig att ”var på din vakt, det finns ingen säker plats…”.

gun-1678989_640 Fotocred: Pixabay

Den lilla flicka jag är står som förstelnad, måtte jag fortsätt läs

Varför sluta äta socker?

clementiner

Under this text, on this page, you will find Google Translate

Söta saker är ju SÅ GOTT! Jag älskar godis! Många växlar om, allteftersom de blir äldre, från godis till ”vuxenchoklad”, men nej, inget går upp emot en stor påse med en blandning av favoritgodiset.

Jag vet att socker är ett gift, men jag har, i mångt och mycket, stoppat huvudet i sanden när det gäller just denna lockelse. Mitt motto har varit att ”jag äter vad jag vill, när jag vill”. Ett skönt och avslappnat förhållningssätt, men vad

Läs mer

Tålamod är en dygd

Många av er, som läser detta, har någon gång varit på Gekås i Ullared. Denna oändligt stora, både älskade och hatade butik, inte långt hemifrån mig. Just idag var det inte mycket folk på plats, så jag och min yngsta pojke kunde i lugn och ro plocka till oss allt vi letade efter…o lite till, som det brukar bli när man handlar där.

Även om det inte var mycket folk och allt gick smidigt, tog ändå shoppingrundan sin beskärda del av både min och grabbens energi. För smidighetens skull valde vi att köpa med oss mat, så att vi kunde käka i bilen. Skönt att inte behöva ställa sig och tillaga något när man kommer hem. Jag och sonen kom överens om att han, så fort vi kommit innanför dörren, skulle in på toa, fixa iordning sig, för att sen krypa ner i sin säng. Vi gick igenom hur allt skulle utföras så att jag inte skulle behöva lägga alltför mycket energi på att hjälpa honom eftersom jag hade mitt ”packa upp kassarna projekt framför mig”. Klockan slog halv nio på kvällen när vi parkerade bilen på vår grusade parkering. Jag hade förberett de stora pojkarna på att komma ut och hjälpa mig in med de stora och tunga kassarna som var väl fyllda av mat och diverse saker, allt för att hela processen skulle gå så smidig som möjligt.

I detta skede, och en timma tillbaka i tiden, är det enda jag längtar efter; att få vara klar med varorna, att alla barnen ska vara på sina rum och att jag ska få sätta mig i min sköna soffa framför tv´n. Men först, som sagt, plocka upp allt jag handlat och lägga det på sin rätta plats.
Första påsen påbörjades, hmm, varför är alla grönsaker, frukter och all mat blöt? Visserligen var det nederbörd ute, med både regn och snö, men inte i sådana mängder att allt skulle kunna bli blött i påsen, eller? Längst ner, i botten, är en större pöl av detta blöta, hmm, får smaka. Jag doppar fingret i det våta, märklig smak, inte vatten eller snö direkt. Jag lägger alla varor på köksbänken i väntan på att mysteriet ska få en förklaring.
Andra påsen påbörjas, då ser jag det; En ”ta bort is på bilrutan spray”, 750ml, har gått upp och lyckats dränka innehållet i två av mina stora kassar. Åhhh neeeej!

stressad-bild

Det är i sådana här ögonblick allt stannar upp och jag letar inombords efter vilken riktning jag ska välja. Idag stod det mellan; att skrika ”JAG ORKAR INTE! jag vill ha kväll i min soffa!” eller lugnt och metodiskt börja tvätta av ALLT jag köpt. Tålamod – Konsekvenstänk. Jag hör mig själv tänka det jag ofta säger till barnen; ”du kan själv välja vilken inställning och attityd du ska ha inför det som sker; ilska, irritation, eller en ”ok, det är ju inte hela världen – attityd”. Inte ens jag själv vet hur det ska fortsätta förrän jag märker att jag lugnt och metodiskt börjar tvätta av bananer, russinpåsar, vitaminer, mobilhållaren, födelsedagspresenterna jag köpt till min äldsta kille, vindruvorna och allt det där andra.

Nu är alla saker och all mat avsköljda och avtorkade, de flesta ligger på sin tänkta plats, det andra får ligga kvar och vänta tills imorgon. Golvet, från hallen och in i köket, är fläckigt och nerkladdat efter mina taffliga försök till att torka bort det som runnit ut över golvytan. Det får va good enough för idag. Soffan har varit min för en timma nu, så skönt, så välbehövligt att bara få sjunka ner och känna sig lat för en stund. I morgon är en annan dag och då är det min man som är hemma, med andra ord är det han som får ta vid där jag kände att det för ikväll var good enough 😉

Wohoo! Jag har också en klyfta!

Välkommen in i provrummet…

”Klyftan”

Ena plagget efter det andra åker på och av inne i det, till synes, ”rätt” upplysta provrummet inne på H&M. Håret har nästan tappat all sin volym och hårstråna drar sig statiskt mot ansiktet av alla kläder som dragits över, den från början väl utformade, frisyren. Jag blir svettig, det är rena fyspasset inne i det drygt kvadratmeter stora båset. Klänning var det tänkt. Hellång gärna. Det finns så många snygga, sexiga klänningar. Det är viktigt, att jag får känna mig snygg i det jag ska köpa. Gärna en v-ringad klänning som tar fram det bästa med min figur. Den ska vara kvinnlig, sticka ut lagom mycket och sitta som en smäck. Jag vill ju göra det bästa av det jag har, men hur många klänningar ska jag behöva prova? Varför hittar jag ingen klänning som passar min kropp? Dom säger att min form kallas päron. Päron, skönt att jag inte är ett äpple, eller? Det bästa hade nog varit att vara ett timglas, väl proportionella former som underlättar vid klänningsköp. Jag provar, jag sliter och drar. Klänning på, klänning av. Åh nej! Ser att jag inte rakat benen. Det måste, av stubben att döma, var flera dagar sedan. Bara ingen i provhytten intill böjer sig ner och råkar kolla in hos mig och ser hur mina svartstickiga ben ser ut! Då finns det risk att de tror att det står en transa inne i hytten intill. Jag ryser av bara tanken att – Fortsätt läsa!>