Inte ensam även om ensamkommande och 18 år

Google Translate on the bottom of this page.

Ja, idag var tiden inne. Tillökning i familjen i form av en 18 – årig kille från Afghanistan. En situation som är helt ny för oss och det är lätt att dras igång av inre krav och funderingar kring; om, vad och hur. Hur ska det bli med smått och stort? Hur ska vi göra för att vår nye familjemedlem ska känna sig som en del av familjen? Hur ska vi hantera situationen för att inte våra egna barn ska känna sig åsidosatta? osv, osv.

Vi pratar öppet om funderingarna i familjen och mitt hjärta växer av glädje och stolthet när barnen påminner mig om att; ”om vi är oss själva, kommer vår nye familjemedlem också känna att han kommer kunna vara sig själv. Då kommer han också känna att han är en del i familjen. Vi är och gör som vi brukar så blir allt bra”. Vilken trygghet de bär på, våra barn; att det vi har i familjen är enough!. Enough för oss och enough för att vår nye familjemedlem ska trivas och ha det bra hos oss.

Visst är det så! I det enkla, i det opretentiösa, där finns det frid. Ett fridfullt, generöst och välkomnande hjärta som i sin enkelhet gör att andra kan känna sig sedda, bekräftade och älskade.

Nu när vi ger oss in på denna resa så är det också otroligt skönt att få lyfta blicken och få stå på den tron, och övertygelsen, om att HAN är med oss i allt detta ovissa. Inget är för litet, inget är för stort för HONOM. Vi gör det vi kan, så får han göra resten!

se mot himlen

Varför har en 18åring flyttat hem till oss? Att vara ensamkommande och fylla 18 år innebär, bl.a. i Marks kommun, att de måste lämna sitt boende. De får också lämna sina kompisar, personal, skola och alla andra kontakter de har byggt upp under sin tid här i Sverige. I stället blir de flyttade till ett vuxenboende med ett stort antal andra vuxna som väntar på beslut om uppehållstillstånd. När vi hörde om detta frågade vi ett par killar om de önskade få bo hos oss istället. Nu har första killen flyttat in till oss och det ska bli riktigt spännande! Skulle du kunna tänka dig att öppna ditt hem för någon så vet jag fina killar som skulle bli jätteglada! (Gäller för er som bor i Marks kommun). Tyvärr utgår ingen ekonomisk ersättning från kommunen eller Migrationsverket, men vi ordnar ekonomiskt stöd på annat håll om det behövs.

Roligt om vi ses igen! Tryck på ”följa”-knappen längst ner på sidan. Stor kram! // Paulina

Bussolycka med elever från Ängskolan

ängel i vingar

Fotocred: Pixabay.com

On the bottom of this page you will find Google Translate

Tidigt i morse fick jag ett samtal som sa att bussen, med min äldsta sons vänner och skolkompisar, hade vält och att det var en mycket allvarlig olycka som skett. Klarvaken inom några sekunder, trots att jag kom sent i säng igår natt. Vem känner vi av de som är med? Vilka av de drabbade är vänner till vår son? Vilka föräldrar känner vi av dem som är drabbade? Frågorna var många.
Med tanke på sociala mediers flöde, bestämde jag mig för att väcka min son för att berätta om den tragiska händelsen. Jag önskade att han skulle få mina ord innan han möttes av fotografier från olyckan, kommentarer och antagande på Snapchat, Instagram och andra nyhetsflöden som strömmar genom telefonen.

Dagen har varit märklig. Jag och våra tre barn har varit i vår lilla ”sorgkokong” hela dagen. Vi har pratat, gråtit, ältat, undrat och allt det där andra som kommer vid en sådan här fruktansvärd situation. Samtidigt har det vardagliga varit med, livet händer samtidigt på något surrealistiskt vis…
Det har kommit upp många viktiga samtalsämnen med barnen, hemma hos oss och med kompisars familjer. ”Vi måste ta vara på varandra och hålla varandra nära”, ”Det kan göra skillnad om man väljer att använda bilbälte och cykelhjälm, även om man helst inte vill”, ”Det är viktigt att inte skiljas som ovänner, man vet aldrig när olyckan slår till”. ”Vilken information är ok att sprida vidare till andra?” Ja, det är många viktiga samtal som fått ta rum och som förmodligen kommer fortsätta ta form under den kommande tiden.

Jag skulle gissa på att det finns många olika tankar kring Guds roll i en händelse som denna. En del är tacksamma för änglavakt, andra är arga och undrar om Gud kan vara god som låter detta hända, eller så finns han inte eftersom sånt här händer. En del ber om att de drabbade ska få bli läkta till kropp och själ, andra har ingen Gud att vända sig till då de inte tror på någon Gud.
Som troende kristen så är det självklart för mig att be, och det är många böner som fått stiga upp här hemifrån under dagen. Bön för de drabbade ungdomarna, för deras föräldrar och vänner. Bön för sjukvårdspersonal och alla andra inblandade. När jag står maktlös och utan handlingsmöjlighet så är det väldigt skönt att få tala ut smärta, önskningar om vård från den utan gränser. Det ger mig hopp om att han omsluter varje drabbad person med sin omslutande kärlek, mitt i krisen, mitt i smärtan, mitt i otillräckligheten och vår litenhet.

ängel i vingar

All kärlek till er som varit med i bussolyckan och till alla era anhöriga! Säg till om det finns något jag kan göra för er. Jag är utbildad själavårdare.

Allt gott!! Kramar Paulina

PS. Jag skulle uppskatta om vi ”ses igen”. Tryck gärna på ”följaknappen” längst ner på sidan.

Vi väntar tillökning, hur ska detta gå?!

At the end of this page, you´ll find Google translate.

Inom kort kommer vi gå från att vara fem i familjen till att bli sju personer – vad har vi gett oss in på?! Nu får vi öva oss i att ”gå på vatten”,  men eftersom vi tror att det finns en högre tanke med detta så är vi beredda att ta steget.

båt.jpg

Fotocred: Pixabay

Vi, med flera med oss, har stor nöd för de som bor på asylboendet på vår ort. En del väntar på att påbörja Migrationsverkets utredning, andras processer är i full gång. Många av killarna fyller snart 18 och då ska de stå på egna ben. Från den dag de fyller 18 eller från det att migrationsverket fastställt deras ålder till en högre ålder, förändras deras liv radikalt.

Dessa killar med många tunga ryggsäckar att bära behöver trygghet. De har blivit utnyttjade av vuxna, de har fått erfara mord på familjemedlemmar, de har varit hotade, slagna och de satte sitt liv på spel för att lämna sitt land för att söka tryggheten i vårt. Nu är de rädda och har ångest med hjärtklappning och sömnlösa nätter. Rädslan för att bli sända åter till sina hemland gör att de går med magont, huvudvärk och de har svårt att fokusera på sina studier. De bär på så fullständigt bottenlösa tankar, som att det kanske är bättre att begå självmord än att tvingas åka tillbaka.

Vissa politiker anser att vi inte ska göra det för bra för dem här, inte fortsätt läs

”Above” my pain

Today I got a message from a follower. He wondered how I can be ”above” my cronic pain, as I say in my instagrambio. Here is my answer:

As a teenager I had headache for five years. At this time it ”took my life”. I was ”under” the pain. I lost 1 1/2 year of school. I became free from it, but 2004 I got it back. Headache 24/7. This time I took a decision – the headache will NOT take my life! I will not let it influence my joy to life 👊 Sometimes It’s hard to be ”above” it, sometimes It’s easier. Jesus is my power! You know the song ”You raise me up” by Josh Groban …its about me and Jesus, he raise me up 😊

15876387_369453936752305_3650565714466570240_n1I couldn´t find the creator of this pic…. sorry…