Vad är meningen med livet?

You find Google Translate *phone – on the bottom of this page, *computer – on the right side of this page.

”Du är 40 år, vill du inget mer av livet än att jobba halvtid med samma saker hela tiden?!” Frågan jag fick häromdagen var lite provokativ för mig. Å ena sidan undrar jag om det inte räcker med det jag är, har och gör? Å andra sidan längtar jag efter fler utmaningar och nya höjder i mitt arbetsliv.

Jag är precis hemkommen från en skön, meditativ promenad. För en stund har jag fått umgås med mig själv och min skapare. Jag tycker att det hjälper när jag önskar få ny input i det tankenystan som gärna trasslar ihop sig i mitt inre. Under promenaden har jag inte självvalt, om och om igen, gått och nynnat på låten; ”Slå mig hårt i ansiktet, så att jag känner att jag lever”… Jag älskar melodin, men jag har egentligen aldrig gillat texten. Men, idag, så fick budskapet ett innehåll och en mening för mig; ”jag vill känna att jag lever” – på alla plan, även jobbet! Kanske är det så att vi ibland behöver lite provokation från andra, detta för få oss att ta en ny funderarsväng kring vissa delar av våra liv. Ja, lite obekvämt, men nyttigt oavsett vilket svar vi än kommer fram till.

sjön

Frågan som återkommer för många av oss när det gäller vår arbetspresterande insats är; ska jag vara kvar på mitt jobb, ska jag försöka avancera, osv. Själv planerade jag att jobba inom Human Resources och göra karriär inom området. Jag läste 2 1/2 år på Göteborgs Universitet och därefter tog jag ett planerat uppehåll för att bilda familj. Tanken var sedan att färdigställa utbildningen efter några år som småbarnsmamma. Under dessa småbarnsår tänkte jag att jag skulle ”ta vara på tiden under min föräldraledighet”. Jag utbildade mig inom flera områden inom hälsa och träning, jag jobbade på ett träningscenter, tog rollen som ordförande i en innebandyförening, samt att jag jobbade extra som städare. Det blev inte som planerat. 2005 drog jag, med full fart, in i den ”berömda väggen” och jag lever fortfarande i konsekvenserna av den smällen genom; kronisk huvudvärk 24/7, ångestproblematik, samt nedsatt arbetsförmåga. Jag ångrar att jag inte istället gick in i föräldraledigheten med inställning om att jag skulle ”ta vara på ledigheten under småbarnsåren”.

Det tog ett helt år innan jag ens kunde gå en raskare promenad. Det tog tre år med heltidssjukskrivning innan jag kunde börja arbetsträna. Det var en ordentlig smäll som vände upp och ner på hela livet. Så småningom, ca 2010, var jag uppe i 50% arbetskapacitet. Då ringer de från universitetet och säger att det nu är sista chansen för mig att läsa färdig min högskoleutbildning eftersom de skulle göra om utbildningen. DÄR OCH DÅ fick jag möta den stora frågan; om jag skulle ”bli något” eller om det var ok att ”bara vara jag” trots mina begränsningar. I detta fall hade jag inget val. Jag fick inse och acceptera att det räcker att jag är jag och att mitt värde inte, under några omständigheter, kan mätas i jobb eller framgång. Jag fick acceptera att jag inte kunde läsa mig till någon examen och vad är en universitetsutbildning utan examen…

Jag vet att saker och ting förändras och jag känner att det fortfarande går framåt med mitt mående. Sen i somras har jag kunnat utöka mina aktiviteter på fritiden utan att det kostar mig alltför mycket i kraft och energi. Jag är så otroligt glad för detta och dessa framsteg gör att jag vågar tro att jag kommer att klara av fler och nya utmaningar även inom arbetslivet. MEN, jag har också lärt mig att leva med begränsningar, begränsningar som krockar med min iver att vilja mer. Detta gör att jag har lärt mig att värdesätta andra saker i livet, allt handlar inte om social status, arbete och pengar…även om det ger krydda åt vardagen!

När jag fyllde 40 år, i februari, fick jag några visdomsord av en nyfunnen vän, @carolalysebring, en kvinna som har stor förmåga att uppmuntra och pusha mig i att våga leva på riktigt! Givetvis får textens innebörd ta sin plats inom vad var och en anser är rätt och fel i livets svängar, men dess huvudpoäng gillar jag starkt! Detta påminner jag mig själv om när jag börjar jämföra mig med andra, eller då jag känner mig dömd av andra människor utifrån vad jag väljer att göra eller inte göra.

”The shit that makes your heart beat faster and your eyes glow when you do it and talk about it, no matter what it is – do that! Do it as often as you can. Because that´s what life is about. Create as many passionate, happy moments as possible. Don´t let anyone stop you from doing the things you love – not even yourself”.

Allt gott! Kram Paulina

 

 

 

Vi väntar tillökning, hur ska detta gå?!

At the end of this page, you´ll find Google translate.

Inom kort kommer vi gå från att vara fem i familjen till att bli sju personer – vad har vi gett oss in på?! Nu får vi öva oss i att ”gå på vatten”,  men eftersom vi tror att det finns en högre tanke med detta så är vi beredda att ta steget.

båt.jpg

Fotocred: Pixabay

Vi, med flera med oss, har stor nöd för de som bor på asylboendet på vår ort. En del väntar på att påbörja Migrationsverkets utredning, andras processer är i full gång. Många av killarna fyller snart 18 och då ska de stå på egna ben. Från den dag de fyller 18 eller från det att migrationsverket fastställt deras ålder till en högre ålder, förändras deras liv radikalt.

Dessa killar med många tunga ryggsäckar att bära behöver trygghet. De har blivit utnyttjade av vuxna, de har fått erfara mord på familjemedlemmar, de har varit hotade, slagna och de satte sitt liv på spel för att lämna sitt land för att söka tryggheten i vårt. Nu är de rädda och har ångest med hjärtklappning och sömnlösa nätter. Rädslan för att bli sända åter till sina hemland gör att de går med magont, huvudvärk och de har svårt att fokusera på sina studier. De bär på så fullständigt bottenlösa tankar, som att det kanske är bättre att begå självmord än att tvingas åka tillbaka.

Vissa politiker anser att vi inte ska göra det för bra för dem här, inte fortsätt läs

”Above” my pain

Today I got a message from a follower. He wondered how I can be ”above” my cronic pain, as I say in my instagrambio. Here is my answer:

As a teenager I had headache for five years. At this time it ”took my life”. I was ”under” the pain. I lost 1 1/2 year of school. I became free from it, but 2004 I got it back. Headache 24/7. This time I took a decision – the headache will NOT take my life! I will not let it influence my joy to life 👊 Sometimes It’s hard to be ”above” it, sometimes It’s easier. Jesus is my power! You know the song ”You raise me up” by Josh Groban …its about me and Jesus, he raise me up 😊

15876387_369453936752305_3650565714466570240_n1I couldn´t find the creator of this pic…. sorry…