Det krävs styrka att överleva smärta!

You find Google Translate on the bottom of this page.

Den tryckande känslan är lika stark idag som den varit varje morgon under den senaste veckan. Jag öppnar upp ögonen och känner att jag drabbas av den igenkända, misströstande, känslan som återigen försöker ta över min sinnesstämning. Å ena sida är jag beredd att ge upp, ligga kvar i sängen och skita i allt, å andra sidan vet jag att jag har ett annat val; att hålla fast vid det lilla hopp som jag lyckats skrapa ihop. Jag väljer det sistnämnda, än en gång. Jag väljer livet; jag väljer att hålla fast vid hoppet om att det kanske trots allt kan bli en bra dag och bevisligen blir det inte bättre för att jag ligger kvar.

När jag har jobbigare perioder av värk, som nu, så är det skönt att få spekulera kring, och landa i, orsaken till att den är värre än vanligt. Det är helt klart lättare att härda ut det jobbiga om jag har ett svar på varför, eller i alla fall en teori om varför den är värre. Ibland landar jag i att det är hormonellt, ibland landar jag i att det är fullmåne, men för denna period anar jag att det är p.g.a. att knoppar är på väg att brista, även om hormonerna också spökar lite smått.

Det gör ont när knoppar brister”, skriver Karin Boye och nu är det en sådan tid. En härlig tid då våren är på väg. Gräs och blommor laddar marken med nya färger, solen börjar värma och buskar och träd byter skepnad. Knoppar brister och något vackert är på väg, en tid av njutning – för alla dem som inte är drabbade av ökad huvudvärk eller allergier för den delen. Ja, det är som det är med det där. Det fina i denna kråksången är att det är en övergående tid vilket pekar på att både jag och allergikerna med mig, så småningom kommer må lite bättre. Det kommer inte vara för evigt – det ger hopp!

Det krävs en enorm styrka att stå fast vid att välja kampen och livet istället för att ge upp. Det är inte alltid det lättaste valet och det tar otroligt mycket energi. Samtidigt är det just detta som ger liv. Trots allt …får jag vara glad, trots allt …får jag uppleva roliga saker, trots allt …får jag skratta och gråta med familj och vänner. Jag väljer livet och jag väljer att tacka livet (Jag vill tacka livet med Arja Saijonmaa).

biceps

Gym: 4shape

Till dig som kämpar i fysisk eller psykisk smärta – håll fast vid det lilla hopp du har! Det är det som ger dig liv, trots allt. Jag tror personligen på att vi kan hjälpa den inre styrkan med att vara fysiskt starka. Det ger ännu mer Power i vår kamp. Ibland behövs det inte så mycket kamp och strid i det svåra, men ibland får man spänna upp både inre och yttre muskler för att vinna fighten. Vinsten, mer glädje och liv för alla, det är du värd!

Roligt om vi ses igen! Följ gärna – knapp för det finns längst ner på sidan.

Allt gott! // Paulina

Vad är meningen med livet?

You find Google Translate *phone – on the bottom of this page, *computer – on the right side of this page.

”Du är 40 år, vill du inget mer av livet än att jobba halvtid med samma saker hela tiden?!” Frågan jag fick häromdagen var lite provokativ för mig. Å ena sidan undrar jag om det inte räcker med det jag är, har och gör? Å andra sidan längtar jag efter fler utmaningar och nya höjder i mitt arbetsliv.

Jag är precis hemkommen från en skön, meditativ promenad. För en stund har jag fått umgås med mig själv och min skapare. Jag tycker att det hjälper när jag önskar få ny input i det tankenystan som gärna trasslar ihop sig i mitt inre. Under promenaden har jag inte självvalt, om och om igen, gått och nynnat på låten; ”Slå mig hårt i ansiktet, så att jag känner att jag lever”… Jag älskar melodin, men jag har egentligen aldrig gillat texten. Men, idag, så fick budskapet ett innehåll och en mening för mig; ”jag vill känna att jag lever” – på alla plan, även jobbet! Kanske är det så att vi ibland behöver lite provokation från andra, detta för få oss att ta en ny funderarsväng kring vissa delar av våra liv. Ja, lite obekvämt, men nyttigt oavsett vilket svar vi än kommer fram till.

sjön

Frågan som återkommer för många av oss när det gäller vår arbetspresterande insats är; ska jag vara kvar på mitt jobb, ska jag försöka avancera, osv. Själv planerade jag att jobba inom Human Resources och göra karriär inom området. Jag läste 2 1/2 år på Göteborgs Universitet och därefter tog jag ett planerat uppehåll för att bilda familj. Tanken var sedan att färdigställa utbildningen efter några år som småbarnsmamma. Under dessa småbarnsår tänkte jag att jag skulle ”ta vara på tiden under min föräldraledighet”. Jag utbildade mig inom flera områden inom hälsa och träning, jag jobbade på ett träningscenter, tog rollen som ordförande i en innebandyförening, samt att jag jobbade extra som städare. Det blev inte som planerat. 2005 drog jag, med full fart, in i den ”berömda väggen” och jag lever fortfarande i konsekvenserna av den smällen genom; kronisk huvudvärk 24/7, ångestproblematik, samt nedsatt arbetsförmåga. Jag ångrar att jag inte istället gick in i föräldraledigheten med inställning om att jag skulle ”ta vara på ledigheten under småbarnsåren”.

Det tog ett helt år innan jag ens kunde gå en raskare promenad. Det tog tre år med heltidssjukskrivning innan jag kunde börja arbetsträna. Det var en ordentlig smäll som vände upp och ner på hela livet. Så småningom, ca 2010, var jag uppe i 50% arbetskapacitet. Då ringer de från universitetet och säger att det nu är sista chansen för mig att läsa färdig min högskoleutbildning eftersom de skulle göra om utbildningen. DÄR OCH DÅ fick jag möta den stora frågan; om jag skulle ”bli något” eller om det var ok att ”bara vara jag” trots mina begränsningar. I detta fall hade jag inget val. Jag fick inse och acceptera att det räcker att jag är jag och att mitt värde inte, under några omständigheter, kan mätas i jobb eller framgång. Jag fick acceptera att jag inte kunde läsa mig till någon examen och vad är en universitetsutbildning utan examen…

Jag vet att saker och ting förändras och jag känner att det fortfarande går framåt med mitt mående. Sen i somras har jag kunnat utöka mina aktiviteter på fritiden utan att det kostar mig alltför mycket i kraft och energi. Jag är så otroligt glad för detta och dessa framsteg gör att jag vågar tro att jag kommer att klara av fler och nya utmaningar även inom arbetslivet. MEN, jag har också lärt mig att leva med begränsningar, begränsningar som krockar med min iver att vilja mer. Detta gör att jag har lärt mig att värdesätta andra saker i livet, allt handlar inte om social status, arbete och pengar…även om det ger krydda åt vardagen!

När jag fyllde 40 år, i februari, fick jag några visdomsord av en nyfunnen vän, @carolalysebring, en kvinna som har stor förmåga att uppmuntra och pusha mig i att våga leva på riktigt! Givetvis får textens innebörd ta sin plats inom vad var och en anser är rätt och fel i livets svängar, men dess huvudpoäng gillar jag starkt! Detta påminner jag mig själv om när jag börjar jämföra mig med andra, eller då jag känner mig dömd av andra människor utifrån vad jag väljer att göra eller inte göra.

”The shit that makes your heart beat faster and your eyes glow when you do it and talk about it, no matter what it is – do that! Do it as often as you can. Because that´s what life is about. Create as many passionate, happy moments as possible. Don´t let anyone stop you from doing the things you love – not even yourself”.

Allt gott! Kram Paulina